Archive | January, 2012

Även den tredje statsmakten måste granskas och stå till svars

Foto: Leif Pagrotsky

Foto: Leif Pagrotsky

Jag sitter hemma i soffan och tittar på Nyhetsmorgon på TV4. Min flickvän ligger fortfarande och sover. Utanför rutan så är det lika lite vinter som det var igår. Det känns passande. Ett väder för att passa mediaklimatet. Det som finns innanför rutan.

I går kväll innan jag gick och la mig hann jag på twitter se att Juholt bjudit in till presskonferens hemma i Oskarshamn. Att hemliga källor till både SVT, Expressen och TV4nyheterna sagt att han kommer att meddela sin avgång. Avsatt kan man väl nästan kalla honom.

Det här inlägget ska inte handla om huruvida Juholt har agerat rätt eller inte, inte ens om ifall det är rätt att han avgår eller inte (om han nu gör det, hemliga källor är till sin natur lite svåra att hålla till svars och lita på). Det handlar om vilka som har avsatt honom.

Under veckan har hashtaggen #drev68 kritiserat de journalister och kommentatorer som under de senaste månaderna legat Juholt hack i häl, som tolkat det han sagt och som utkrävt svar om vad han faktiskt menat. De anklagar journalisterna för att ha tappat sin objektivitet. De jämför drevet mot Juholt med den nästan icke existerande bevakningen av Carl Bildt, utrikesministern som är misstänkt för folkrättsbrott och mot vilken det till och med arrangeras demonstrationer. De frågar sig varför det är så? Varför går drevet så hårt? Varför är det så mycket svårare att vara Socialdemokratisk partiledare än Moderat utrikesminister, handlar det bara om att den ena vill bli statsminister? Behöver de två stå emot varandra? Eller klarar svenska folket bara av en viss mängd av negativ politisk rapportering och fylls den kvoten helt enkelt lite för fort av att täcka Socialdemokraterna?

Min högst personliga åsikt är att det har börjat gå någonting unket genom Sverige. Det finns en grupp individer som står utanför de spelregler som vi övriga samhällsaktiva medborgare behöver förhålla oss till. Det är de politiska kommentatorer, journalister och experter vars jobb det är att granska oss andra. I eftermiddag kommer det att bli klart om det är så att den tredje statsmakten har avsatt en partiledare självklart glatt påhejad av både Alliansen och av delar av Socialdemokratin. Jag tycker inte att bevakningen varit helt oproblematisk.

Vi behöver fundera på de här spelreglerna och då menar jag inte de journalistiska yrkesetiska reglerna. Jag talar om de som handlar om att du inte låter dina personliga åsikter gå ut över att göra ett bra jobb. Jag menar de som säger att regler inte alltid är till för att sträckas till sin yttersta gräns. Jag menar de som säger att det med stort makt också kommer ett stort ansvar.

De här personerna har makt, men vem utkräver det moraliska ansvaret? Jag köper inte att det ska upprätthållas genom att TV4s nyhetsankare frågar sina egna politiska reportrar om de upplever att de har agerat rätt eller inte. Låter dem själva stå för det enda (o)kritiska utlåtandet. Vart ligger ansvarstagandet i det? Det är som att Fox news skulle fråga George W Bush om det var rätt att invadera Irak eller inte.

Den tredje statsmakten växer och börjar bli kaxig. Krävs det en fjärde för att hålla den i schack?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Comments { 0 }

Privatisera kungen

I november hade Republikanska föreningen sitt årsmöte. I samband med det presenterade de ett förslag på hur en svensk republikansk konstitution skulle kunna se ut. “Efter det här har rojalisterna inga argument”, sa Peter Ahltin (kd), ordförande för RF och hänvisade till att idén om att avskaffa kungen ibland kritiserats för att sakna hållbara och konkreta lösningar. Vi republikaner skulle så att säga bara vara “mot” kungen, inte “för” republik.

Jag satt å funderade lite på det här för några dagar sedan. Om vi nu vet vad vi vill ha istället så borde ju det naturliga nästa steget vara att presentera ett hållbart och konstruktivt förslag på hur vi också blir av med kungen. Inspirerad av de senaste årens privatiseringsyra och separationen mellan stat och kyrka från 2000 så tänker jag mig att en version skulle kunna se ut så här.

Utgångpunkter

1. Det är odemokratiskt att vår statschef ärver sin titel, därför borde uppdraget separeras från kungahuset och placeras hos en vald representant istället. (Här kommer RF:s nya konstitution in.)

2. Det är ett problem att kungafamiljen åtnjuter en annan rättslig status än övriga medborgare. Dels ur ett demokratiskt perspektiv, de har andra grundlagsstadgade rättigheter (bland annat juridisk immunitet) som inte går att motivera i ett modernt samhälle och dels ur ett humanitärt perspektiv – de saknar bland annat religionsfrihet och måste tillhöra svenska kyrkan, vilket ju är lite segt om Madeleine till exempel skulle vilja konvertera till Islam.

3. Det finns ett starkt folkligt stöd för kungahuset, även om det har dalat under de senaste åren. Enligt en mätning från juni 2010 så är det nu knappt hälften av Sveriges befolkning som stödjer kungahuset. Men, oavsett om stödet har dalat så är det fortfarande starkt och det är tydligt att det uppfattas som politiskt självmord att aktivt driva frågan om monarkins avskaffande i riksdagen.

Mitt förslag

Med grund i de ovanstående utgångspunkterna så ser mitt förslag ut så här. Det utgår ifrån en liknande modell som den som utformades för att möjliggöra separationen av Svenska Kyrkan ifrån staten. Tanken är dels att ge en hög grad av frivillighet och valfrihet till de som vill eller inte vill stödja kungahuset och dels att behålla de viktigaste och mest uppskattade delarna av monarkin samtidigt som vi avskaffar de mer odemokratiska aspekterna som vi republikaner har störst problem med.

1. Friställ kungahuset ifrån staten genom att ändra Sveriges konstitution. Omvandla den del av statsbudgeten som gick till apanaget samt underhållet av alla slott och gårdar som tillhör hovet (2008 uppgick detta enligt Wikipedia till ca 109 500 000 kr) till en “kungaskatt” enligt samma modell som dagens kyrkoskatt och gör det möjligt för gemene man att helt enkelt “gå ur” kungahuset.

2. Likställ kungafamiljen och alla dess medlemmar med övriga medborgare i juridisk mening. De får behålla sina titlar, precis som övrig svensk adel, men det blir så att säga helt och hållet “privat”. De förlorar sin immunitet, statschefsuppdraget, kravet på att tillhöra en viss religion och på att inte uttrycka politiska åsikter offentligt m.m.

3. Kungahuset behåller alla sina kulturella och praktiska funktioner som kopplar till olika former av  representation, formaliteter m.m. (förutom de som relaterar till att vara statschef…).

På det här sättet behåller vi alla aspekter av monarkin som åtminstone på ytan definierar den, vi löser de jobbigaste demokratiska bitarna och ger oss som ändå inte står ut med fjäskandet möjligheten att åtminstone inte behöva pröjsa för det.

Märk väl att poängen här inte handlar om att konkurrensutsätta kungen, men jag kan ju inte ta ansvar för vad som skulle hända när en så attraktiv plats kommer ut på den fria marknaden. Vi vet ju mycket väl av historisk erfarenhet att det här med att vara av rätt börd inte står så högt i kurs när andra kungar får vittring. Det här öppnar också för möjligheten för breddning av begreppet kung när det inte längre är reglerat i konstitutionen. Jag skulle gärna se hur väl Bernadotte kommer att stå sig i en kamp om den folkliga opinionen i förhållande till till exempel Paulo “Kungen av Kungsan” Roberto eller Kungarna av Tylösand.

Comments { 1 }