S måste börja prata integration och våga vara vänster

Om Socialdemokraterna på allvar vill förändra det politiska landskapet och vrida momentumet ur SD:s händer så måste S göra det som både SD och Alliansen är vettskrämda för och börja driva en integrations- och välfärdspolitik värd namnet. Sluta fega, ta debatten. Äg integrationsfrågan med samma pondus som ni borde äga välfärden.

SD har sedan valet kuppat debatten och har trotsigt proklamerat att extra valet ska ses som en folkomröstning om invandringsfrågan. Alliansen har samtidigt utnyttjat situationen till att på alla sätt de kan förhindra att vänsterblocket driver vänsterpolitik. Och vad gör S? Som det känns nu, precis det som de gjorde innan valet. Håller tyst och hoppas att de inte ska skrämma bort ännu fler medelklassväljare.

News flash. Det fungerar inte. Det senaste valresultatet är ett betyg så gott som något på detta. När vänstern till och med under en påstådd “vänstervåg” inte lyckas samla mer än 43,7 % av landets röster så krävs det andra strategier och nya analyser. Som Erik Rosén skrev på politism igår. Socialdemokraterna måste sluta flörta med högern och börja ta konflikten. Med både Alliansen och med SD.

De har tagit ett steg åt det hållet när de började kalla SD för nyfascister. Men det räcker inte med att peka finger på motståndaren, oavsett vad man kallar dem (och hur sant det än är), om man inte själv också levererar alternativ. S måste börja ta debatten. Ja. Jag sa det. Ta debatten. Men inte om migrationspolitiken. Att diskutera migrationspolitik med SD är en slippery slope som inte kommer att leda till något gott. S borde istället äga integrationspolitiken.

Jag, och i stort sett alla jag har diskuterat det här med är konstant förvånade och frustrerade över det överdrivna, och av SD satta, fokuset på hur många som kommer till Sverige. Det finns absolut ett problem – som vi också kan lösa, men det handlar enkom om hur vi tar hand om de som finns här. Asyl är en mänsklig rättighet. Men det borde också rätten till bostad, jobb och utbildning vara.

I mitt jobb på Fryshuset har jag gång på gång stärkts i min övertygelse om att det finns enormt stora möjligheter till att förbättra landets mottagnings- och integrationsprocesser. Utmaningarna med samordningen mellan olika instanser, skraltig målgruppskännedom, kass resursfördelning, och bristande sociala introduktionsprogram är enorma. Överdrivet kravfokus snarare än resultatsfokus och stuprörsprocesser som både isolerar nyanlända från svenskar och och som gör att hjul uppfinns gång på gång  i olika kommuner och i olika organisationer är enorma. Men relativt enkla att åtgärda.

I grund och botten handlar det om att vi måste ha ett välfungerande introduktionssystem in i det svenska välfärdssystemet. Samt ett välfärdssystem som också levererar det det ska till de som är i störst behov. Utbildning till alla, bostad till alla och arbete med goda villkor till alla.

På samma sätt som SD har ett väldigt enkelt budskap, så måste också S ha det. “Du får inget jobb, ingen bostad och ingen utbildning för det finns för många invandrare” måste bemötas med “Tillsammans ger vi alla, oavsett ursprung eller förutsättningar, jobb, utbildning och bostad.”. Och det måste vara trovärdigt. Det räcker inte med att säga detta, det måste också följas upp med konkret vänsterpolitik som bygger förtroende. På samma sätt som SD stärker sin trovärdighet mot sina väljare när de fäller den rödgröna budgeten.

Men S kommer aldrig att lyckas få gehör för ökade kostnader för en förbättrad immigrationspolitik utan att också stärka välfärden överlag. “Varför ska vi satsa en massa pengar på att ta hand om invandrarna när vi inte kan ge de svenskar som redan finns här jobb?”

Att ta debatten med SD handlar därför om att formulera en trovärdig politik för en stark välfärd för alla. Där ALLAS rätt till bostad, utbildning och arbete garanteras. Genom att vara det som Alliansen är mest rädda för – en vänster som driver vänsterpolitik.

Comments { 0 }

Om du inte röstar i EP-Valet så röstar du på SD.

Även om de flesta av er säkert ser det här som en självklarhet så är det något som aldrig kan sägas för många gånger eller tydligt nog. Det har kanske aldrig varit viktigare att rösta i EU-Parlamentsvalet än i år.

I det förra valet, 2009 var valdeltagandet i EP valet 42,98 %. I riksdagsvalet 2010 var valdeltagandet 84,63, dvs dubbelt så högt. Det innebär att mer än hälften av alla svenskar sket i att rösta i ett val som de antagligen inte förstod sig på eller brydde sig om.

2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med 5,7 %. De flesta av oss var chockade och förvånade. Hur kunde de få så många röster? Vart kom de ifrån? Vad har hänt med vårt land och vår solidaritet? Men det var då.

I mätning efter mätning så har SD fortsatt att växa. Normaliseringen, och avdramatiseringen av rasismen de står för har gjort att allt fler som sympatiserat med deras idéer vågar stå för dem. Idag tros de få drygt 10 % i höstens riksdagsval.

10 % av Sveriges befolkning kommer att rösta på SD. Både i riksdagsvalet och i EP-Valet. Tro mig. SD mobiliserar, och det är inte vanligtvis missnöjespartiernas väljare som ligger på soffan.

Men vad händer när 10 % av ca 7,2 miljoner röstberättigade personer röstar i ett val där 57 % väljer att inte rösta? Jo de 720 000 personerna blir plötsligt en väldigt mycket större del av de kvarvarande 3 096 000 personerna. Närmare sagt 23 %, 5/21 mandat och (näst?) största parti.

Och Sverige är ändå relativt förskonade. 2011 fick deras motsvarighet Sannfinländarna 19 % av rösterna i det finska riksdagsvalet. Norska Fremskrittspartiet 16,3 % och en plats i regeringen. Dansk Folkeparti fick 12,3% (15,28 % i EP valet 2009). Osv. osv. (sv.wikipedia.org/wiki/högerpopulism för mer deppiga fakta och siffror om övriga Europa).

Varje röst som inte läggs på något annat parti i EP valet är en direkt röst på Sverigedemokraterna. Oavsett om du ser dig som vänster eller som liberal, om du tror på EU som en stark kraft i världen eller kanske avskyr EU för glatta livet. Det spelar ingen roll, men för guds skull inse allvaret! Låt inte fascisterna få ännu större utrymme att bestämma över EU och EU:s lagar. För tro mig, i ett parlament som efter valet består av 20-30 % fascister så kommer inga trevliga beslut att fattas.

Comments { 0 }

Liberaler kan aldrig vinna den antirasistiska debatten

Den liberala högern kan inte förstå, och där med också bemöta, rasism på riktigt om de inte bottnar i en maktanalys. Hanne Kjöllers ledare i DN förra tisdagen är ett klockrent exempel. 

Hanne och övriga som resonerar som henne reducerar det som egentligen är ett komplicerat samspel mellan människor, idéer, vanor och fördomar till att handla om mer eller mindre medvetna val som människor gör och förkroppsligar och därmed också enkelt kan sluta göra.

Ingen vill ju vara rasist så de som faktiskt är det måste ju vara riktiga avskum. Därför är rasism också ett väldigt hårt ord som vi ska vara försiktiga med att ”urholka”, så mjukare ord behövs som ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, eller helt enkelt att man hade en dålig dag.

Den här synen på rasism gör det svårt att se vart rasismens effekter färgar politik och argument. Om man ser rasism endast som tron på att vissa är bättre än andra på grund av ras så missar man rasismens komplexitet och dess förmåga att färga och påverka samspel, åsikter och idéer som vi annars tror är objektiva.

När Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Fores därför ger sig in i debatten om migrationspolitikens värde med det främlingsfientliga Debattförlaget i annonskampen i Dagens Nyheter så missar de den absolut mest avgörande delen, den som gör Debattförlagets påståenden mest avskyvärda. De missar att kritisera och analysera de rasistiska undertonerna.

Vissa skulle säga att SN och Fores endast bemötte Debattförlaget med den sortens argument som de själva använde och att det därför var helt rätt att inte blanda in några värderingsargument. Siffror mot siffror. Kostnader mot intäkter. Förlust mot intäkt. Men nej. Det håller inte. För i frånvaron av värderingsargument i Sveriges Näringslivs och Fores annonssvar så växer en annan sanning fram. Den om att det faktiskt går och räcker med att beskriva den här frågan i termer om siffror och värden.

Det här är precis den sanning som Debattförlaget och andra rasistiska och främlingsfientliga strömningar vill etablera. De har nämligen exakt samma syn på rasism som Hanne Kjöller, de är bara till skillnad från henne extremt medvetna om detta och den normaliserande kraften i den. För om man accepterar idén – den rasistiska idén – om att vissa människors rätt att leva i vårt samhälle villkoras av värdet på deras bidrag till samhället så är steget till att därefter också acceptera andra, värre, sanningar kortare.

Debattförlaget vet också att om de går ut och talar klarspråk om sina avsikter och åsikter så kommer de aldrig att få möjligheten att få utrymme i Dagens Nyheter, oavsett om det är i annonsform eller debattform. Rasismen blir för tydlig och sticker i ögonen. Det olyckliga är att högerliberalerna i Svenskt Näringsliv och Fores genom sin värderingsfattiga analys spelar rasisterna direkt i händerna. Genom att ta rasisternas diskussion på rasisternas planhalva – genom att ens diskutera värdet av migration endast i termer av pengar – så legitimerar man den rasistiska idén om att det går att mäta värdet av ett medborgarskap i pengar och det som en gång uppfattades som tabu att ens nämna blir till vilken debattfråga som helst.

Resultatet blir därför ett steg fram men två steg bak. Rasisterna kanske bemöts i sak, men deras världsbild får mark och sprids. I alla fall så länge vänstern och andra med en syn på rasism som ett resultat av en maktstruktur låter högern ta alla debatterna med fascisterna på deras gemensamma planhalva. Den som bara består av individer som ömsom hjälper och ömsom står i konflikt med varandra, och där ingenting är rasistiskt förrän det står och hailar i farstun.

Comments { 0 }

Mail till SVT Agenda. Varför ställde ni frågan “Hur många invandrare tål Sverige” i partidebatten igår?

Detta skickade jag ikväll till agenda@svt.se med anledning av gårdagens partidebatt.

——-

Hej Agenda,

Jag undrar varför ni valde att formulera frågan “Hur många invandrare tål Sverige?” i partidebatten på det sätt ni gjorde igår? Formuleringen är otroligt insinuerade och utgår ifrån en rent ut sagt rasistisk världsbild i det att den utmålar invandrare som grupp (och där med invandring som fenomen) som ett givet problem – I tillräckligt stor mängd är invandrare skadliga för samhället.

Det är väldigt svårt att bemöta frågan utan att först bekräfta denna problemformulering, vilket resulterade i att ni väldigt tydligt bara genom att ställa frågan i stort sett bekräftade Sverigedemokraternas diskurs och rasistiska världsbild. Det enda som går att göra är att diskutera frågan i sig eller att ignorera den.

Jag förstår inte hur man kan se frågeställningen på något annat sätt?

Insåg ni inte att ni i stort sett gav Sverigedemokraterna öppet mål när ni i praktiken lät dem formulera ingångsfrågan i en så känslig fråga som invandringspolitik? Det är inte ett parti som alla andra med åsikter som alla andra. Om ni tvekar på det så kan ni väl läsa några inlägg på http://interasistmen.se/

Jag förstår helt att ni kanske hade det som en debatteknisk ingång att ställa provocerande frågor utifrån vissa särskilda partiers synpunkter, typ “Fredrik Reinfeldt, har inte vinsten i välfärden gått för långt?” men jag tycker att det borde vara uppenbart att det ingår i ert publicistiska uppdrag att inte dra detta till att uppmuntra och spegla rent rasistiska frågeställningar. Att konstatera att invandrare i tillräckligt stor mängd per se är ett problem är extremt generaliserande, förenklande, osant och ja, faktiskt rasistiskt. För inte skulle man höra någon ställa frågan i en direktsänd partiledardebatt, “Hur många sjukpensionärer/ensamstående morsor/IV-studenter tål Sverige”

Jag hoppas verkligen att ni kommer att gå ut med en ursäkt och att ni tar er en rejäl funderare till nästa gång.

Comments { 0 }

Det finns fler sätt att förbättra flyktingpolitiken än lägre löner eller stängda murar, Expressen

Idag skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida om flyktingpolitik.  Det är en i mångt och mycket väldigt bra text som säger många saker som det pratats alldeles för lite om i debatten om flyktingar, invandrare och Sverige som mottagarland.

När det kommer till ensamkommande flyktingbarn skiljer Sverige ut sig äntydligare. Förra året kom 2 657 sådana barn till Sverige, varav 82 procent beviljades asyl. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Det näst största mottagarlandet i Europa –Storbritannien –tog emot 1277 barn.

Sverige är med andra ord något av ett unikum i västvärlden. Gång på gång har vi öppnat våra portar för människor på flykt – från Iran-Irak-kriget på 80-talet, Balkankrigen på 90-talet, Irakkriget på 2000-talet och nu från krigen i Afgha­nistan, Somalia och Syrien.

Sverige tog emot uppemot hälften av alla irakier som flydde till EU under Irakkrigets blodigaste år och nu är vi det största mottagarlandet av syriska flyktingar i hela unionen. Vi är på väg upp i historiskt höga nivåer med över 1 000 asylsökande i veckan. Mottagar­systemet är pressat till bristningsgränsen och kommunpolitiker runt om i landet slår larm om en ohållbar situation.

Anna Dahlbergs analys av det här är att Sverige måste “våga prata” om hur vår flyktingpolitik är utformad och att vi måste kunna göra detta utan att falla ner i Sverigedemokraternas retorik eller förklaringsmodeller. Det håller jag helt med om. Men jag håller inte med om de alternativa vägar som Dahlberg presenterar.

… De människor som nu söker sig till Sverige – majoriteten från länder som Somalia och Afghanistan – har i de flesta fall mycket begränsad utbildning. Det är inte realistiskt att tro att de ska kunna hävda sig på den svenska arbetsmarknaden med några av världens högsta ingångslöner.

Vi måste förr eller senare välja väg. Vill vi förbli ett ledande flyktingmottagarland måste vi ge människor möjlighet att försörja sig med hjälp av lågkvalificerade och lågavlönade jobb. Alternativet är att omvärdera vår öppenhet.

Ja, det är absolut sant och en stor del av problembilden att många av de som kommer hit saknar utbildning, kanske har stora personliga trauman och oftast inte talar svenska, eller för den delen engelska. Lösningen på detta är dock inte att skapa fler låglönejobb som de kan ta.

Innan jag går vidare med den tråden så får ni gärna läsa de här två texterna från Sydsvenskan för att få en lite bredare bild av det här med invandrare och låglönejobb…

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/svartarbete-utan-granser

http://www.sydsvenskan.se/malmo/svarta-malmo/malmo-under-ytan/

Den korta sammanfattningen är att det inte år så enkelt som Anna Dahlberg vill få det att verka. Hon vill få det att framstå som att det finns två alternativ. Stäng gränserna så att vi överhuvudtaget ska kunna mäkta med de som finns eller se till att de som kommer hit kan jobba med skitjobb för skitlöner så att de åtminstone kan överleva. Inga andra alternativ existerar. Läser man Dahlberg får man bilden av att de flesta som kommer hit är inte förmögna (eller intresserade?) att bidra, lära sig tala svenska, skaffa utbildingar, etablera sig på likvärdiga villkor eller bli en del av “normallönesamhället”.

Nu är saken den, som de två artiklarna här ovan ganska tydligt visar, att de där låglönejobben redan finns. Riktigt skitiga låglönejobb. Men de löser inte problemen, de bara skapar nya problem.

Nej, det finns en tredje väg. Det stora problemet med Sveriges nuvarande flyktingmottagande är inte att det inte finns tillräckligt många okvalificerade jobb för nyanlända att ta. Problemet är att de i många fall inte ges andra möjligheter än att ta de här skitjobben. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra på att möta nyanlända i den omfattning som krävs. Vi måste bli bättre.

Det som krävs är en helhetsgrepp över mottagarstrukturerna i kommuner och hos Migrationsverket. Det krävs mer resurser, bättre samordning och högre ambitioner. Det behövs ett större fokus på att skapa positiva sociala arenor för de nyanlända att hantera sina trauman och lära sig språket genom samt för att förstå kulturen de hamnat i. Det krävs att kommuner samarbetar och avlastar varandra istället för att vissa kommuner får ta flerdubbelt fler nyanlända än andra. Det krävs fler ideella som vill hjälpa till och till exempel vara värdfamiljer. Det finns många effektiva och konkreta lösningar, så länge den politiska viljan finns. För behovet finns, bara under augusti flydde över 100.000 personer bara ifrån kriget i Syrien.

Jag har jobbat på Fryshuset i tre veckor nu och jag har på de här veckorna lärt mig mer om asylprocesser, flyktingpolitik, nyanländas, ensamkommandes och flyktingars förutsättningar än jag kunnat föreställa mig. “Vänsterns krav på en generösare flyktingpolitik” är långt ifrån snack, drömmar och naiva förhoppningar. Det handlar om att välja en tredje väg, mellan högerns låglönelösningar och facisternas nationalistiska strategier. En som handlar om att dra sitt strå till stacken och hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv.

Comments { 0 }

Varför Jamtli gjorde helt rätt när de nekade Vilks att ställa ut

DN:s kulturskribent Dan Jönsson liknar i en krönika i DN Kultur igår konsthallen Jamtlis avståndstagande ifrån Lars Vilks med Rysslands behandlande av punkgruppen Pussy Riot. Så här skriver han:

På ytan är mediekontrasten perfekt. De unga kvinnorna i Pussy Riot, martyrer för en livsviktig princip. Mot bilden av Vilks, den svenska konstens store rättshaverist. Medan Pussy Riots punkkonsert i Frälsarkatedralen beskrivs som en modig och fräck aktion avfärdas Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion – vilket var bakgrunden till Jamtlis bannlysning – som ett besynnerligt ideologiskt snedsteg, och försvaras av ingen.

Och visst, jag erkänner gärna att Vilks sätt att knyta allianser provocerar även mig. Men oavsett vad jag tycker är Jamtlis fega hantering ännu ett bevis för att hur gärna man än skulle vilja se Vilks rondellhund begraven kommer den att leva vidare så länge landets kulturinstitutioner fortsätter behandla den som om den hade rabies. Den maktfullkomliga reflexen är exakt densamma som i Putins Ryssland. Censur som censur.

Dan. Jag måste tyvärr säga att jag inte håller med dig det minsta. Tvärt om, så måste jag säga att jag faktiskt ifrågasätter din slutsats rejält.

Du skriver att  “Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion” var ett besynnerligt ideologiskt felsteg från hans sida. Detta implicerar alltså att Vilks deltagande på den här konferensen skulle vara något av ett olyckligt snedsteg. Ett misstag rent av. Att Vilks inte alls har någonting att göra med de åsikter som SION (Stop Islamization of Nations) står för. Det är intressant, för det verkar inte alls vara så som organisationens ordförande Pamela Geller ser på det hela.

” ‘Vilks förkroppsligar SIONS principer om yttrandefrihet och lika rättigheter för alla, utan undantag för olika grupper. Ingen grupp kan höja sig över kritik,’ skriver hon.”

– SVT Kultur

Vilks är sedan tidigare också känd för att ha ritat både karikatyrer av Mohammed i form av rondellhundar, att också “på skoj” ha ritat antisemitiska Judesuggor, donerat tavlor till danska högerextremister och har åkt på föreläsningsturnéer med amerikanska rasister och att i allmänhet vara en ivrig kritiker av islam, så jag ser inte riktigt hur det här kan ha förvånat dig Dan.

Men det som gör mig mest förvånad i ditt resonemang är hur du biter dig själv i svansen när du börjar din krönika med att förklara att det finns skillnad mellan provokation som har en större samhällelig funktion och provokation enbart med syfte att skada och sedan själv grovt felkategoriserar.

När du jämför Pussy Riot med Lars Vilks är det som att jämföra äpplen med elefanter. Den stora skillnaden ligger dels i vad de drabbades av och dels i deras skilda avsikter. Lars Vilks fick nobben av en utställare som inte delade hans världssyn. Det är, senast jag kollade, ingen rättighet att bli utställd, vare sig i offentliga eller i privata konsthallar. Pussy Riot fängslades för förargelseväckande beteende av en totalitär stat i vilken det är förbjudet att uttrycka sitt stöd för homosexuellas rättigheter. Äpplen och elefanter.

Och precis som jag nyss förklarat så är Lars Vilks ingen förkämpe för upplysning eller mot förtryck. Han är en främlingsfientlig islamofob. Han samarbetar, sympatiserar och umgås med renodlade rasister. Pussy Riot sattes i fängelse för att de demonstrerade mot förtryck och fördomar. Lars Vilks sprider dem.

Det finns en stor skillnad i hur en stat dömer tre kvinnor till fängelse för att ha manifesterat för yttrandefrihet och allas lika värde och att en konsthall vägrar ställa ut en islamofobisk konstnär. Som du själv säger Dan, det finns provokation som är angeläget nödvändig, viktig och rätt, oavsett hur mycket den svider i makthavarnas ögon. Sedan finns det provokation som endast är till för att jävlas och för att synas. Lars Vilks tillhör den sista typen.

Comments { 0 }

Även den tredje statsmakten måste granskas och stå till svars

Foto: Leif Pagrotsky

Foto: Leif Pagrotsky

Jag sitter hemma i soffan och tittar på Nyhetsmorgon på TV4. Min flickvän ligger fortfarande och sover. Utanför rutan så är det lika lite vinter som det var igår. Det känns passande. Ett väder för att passa mediaklimatet. Det som finns innanför rutan.

I går kväll innan jag gick och la mig hann jag på twitter se att Juholt bjudit in till presskonferens hemma i Oskarshamn. Att hemliga källor till både SVT, Expressen och TV4nyheterna sagt att han kommer att meddela sin avgång. Avsatt kan man väl nästan kalla honom.

Det här inlägget ska inte handla om huruvida Juholt har agerat rätt eller inte, inte ens om ifall det är rätt att han avgår eller inte (om han nu gör det, hemliga källor är till sin natur lite svåra att hålla till svars och lita på). Det handlar om vilka som har avsatt honom.

Under veckan har hashtaggen #drev68 kritiserat de journalister och kommentatorer som under de senaste månaderna legat Juholt hack i häl, som tolkat det han sagt och som utkrävt svar om vad han faktiskt menat. De anklagar journalisterna för att ha tappat sin objektivitet. De jämför drevet mot Juholt med den nästan icke existerande bevakningen av Carl Bildt, utrikesministern som är misstänkt för folkrättsbrott och mot vilken det till och med arrangeras demonstrationer. De frågar sig varför det är så? Varför går drevet så hårt? Varför är det så mycket svårare att vara Socialdemokratisk partiledare än Moderat utrikesminister, handlar det bara om att den ena vill bli statsminister? Behöver de två stå emot varandra? Eller klarar svenska folket bara av en viss mängd av negativ politisk rapportering och fylls den kvoten helt enkelt lite för fort av att täcka Socialdemokraterna?

Min högst personliga åsikt är att det har börjat gå någonting unket genom Sverige. Det finns en grupp individer som står utanför de spelregler som vi övriga samhällsaktiva medborgare behöver förhålla oss till. Det är de politiska kommentatorer, journalister och experter vars jobb det är att granska oss andra. I eftermiddag kommer det att bli klart om det är så att den tredje statsmakten har avsatt en partiledare självklart glatt påhejad av både Alliansen och av delar av Socialdemokratin. Jag tycker inte att bevakningen varit helt oproblematisk.

Vi behöver fundera på de här spelreglerna och då menar jag inte de journalistiska yrkesetiska reglerna. Jag talar om de som handlar om att du inte låter dina personliga åsikter gå ut över att göra ett bra jobb. Jag menar de som säger att regler inte alltid är till för att sträckas till sin yttersta gräns. Jag menar de som säger att det med stort makt också kommer ett stort ansvar.

De här personerna har makt, men vem utkräver det moraliska ansvaret? Jag köper inte att det ska upprätthållas genom att TV4s nyhetsankare frågar sina egna politiska reportrar om de upplever att de har agerat rätt eller inte. Låter dem själva stå för det enda (o)kritiska utlåtandet. Vart ligger ansvarstagandet i det? Det är som att Fox news skulle fråga George W Bush om det var rätt att invadera Irak eller inte.

Den tredje statsmakten växer och börjar bli kaxig. Krävs det en fjärde för att hålla den i schack?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Comments { 0 }

Privatisera kungen

I november hade Republikanska föreningen sitt årsmöte. I samband med det presenterade de ett förslag på hur en svensk republikansk konstitution skulle kunna se ut. “Efter det här har rojalisterna inga argument”, sa Peter Ahltin (kd), ordförande för RF och hänvisade till att idén om att avskaffa kungen ibland kritiserats för att sakna hållbara och konkreta lösningar. Vi republikaner skulle så att säga bara vara “mot” kungen, inte “för” republik.

Jag satt å funderade lite på det här för några dagar sedan. Om vi nu vet vad vi vill ha istället så borde ju det naturliga nästa steget vara att presentera ett hållbart och konstruktivt förslag på hur vi också blir av med kungen. Inspirerad av de senaste årens privatiseringsyra och separationen mellan stat och kyrka från 2000 så tänker jag mig att en version skulle kunna se ut så här.

Utgångpunkter

1. Det är odemokratiskt att vår statschef ärver sin titel, därför borde uppdraget separeras från kungahuset och placeras hos en vald representant istället. (Här kommer RF:s nya konstitution in.)

2. Det är ett problem att kungafamiljen åtnjuter en annan rättslig status än övriga medborgare. Dels ur ett demokratiskt perspektiv, de har andra grundlagsstadgade rättigheter (bland annat juridisk immunitet) som inte går att motivera i ett modernt samhälle och dels ur ett humanitärt perspektiv – de saknar bland annat religionsfrihet och måste tillhöra svenska kyrkan, vilket ju är lite segt om Madeleine till exempel skulle vilja konvertera till Islam.

3. Det finns ett starkt folkligt stöd för kungahuset, även om det har dalat under de senaste åren. Enligt en mätning från juni 2010 så är det nu knappt hälften av Sveriges befolkning som stödjer kungahuset. Men, oavsett om stödet har dalat så är det fortfarande starkt och det är tydligt att det uppfattas som politiskt självmord att aktivt driva frågan om monarkins avskaffande i riksdagen.

Mitt förslag

Med grund i de ovanstående utgångspunkterna så ser mitt förslag ut så här. Det utgår ifrån en liknande modell som den som utformades för att möjliggöra separationen av Svenska Kyrkan ifrån staten. Tanken är dels att ge en hög grad av frivillighet och valfrihet till de som vill eller inte vill stödja kungahuset och dels att behålla de viktigaste och mest uppskattade delarna av monarkin samtidigt som vi avskaffar de mer odemokratiska aspekterna som vi republikaner har störst problem med.

1. Friställ kungahuset ifrån staten genom att ändra Sveriges konstitution. Omvandla den del av statsbudgeten som gick till apanaget samt underhållet av alla slott och gårdar som tillhör hovet (2008 uppgick detta enligt Wikipedia till ca 109 500 000 kr) till en “kungaskatt” enligt samma modell som dagens kyrkoskatt och gör det möjligt för gemene man att helt enkelt “gå ur” kungahuset.

2. Likställ kungafamiljen och alla dess medlemmar med övriga medborgare i juridisk mening. De får behålla sina titlar, precis som övrig svensk adel, men det blir så att säga helt och hållet “privat”. De förlorar sin immunitet, statschefsuppdraget, kravet på att tillhöra en viss religion och på att inte uttrycka politiska åsikter offentligt m.m.

3. Kungahuset behåller alla sina kulturella och praktiska funktioner som kopplar till olika former av  representation, formaliteter m.m. (förutom de som relaterar till att vara statschef…).

På det här sättet behåller vi alla aspekter av monarkin som åtminstone på ytan definierar den, vi löser de jobbigaste demokratiska bitarna och ger oss som ändå inte står ut med fjäskandet möjligheten att åtminstone inte behöva pröjsa för det.

Märk väl att poängen här inte handlar om att konkurrensutsätta kungen, men jag kan ju inte ta ansvar för vad som skulle hända när en så attraktiv plats kommer ut på den fria marknaden. Vi vet ju mycket väl av historisk erfarenhet att det här med att vara av rätt börd inte står så högt i kurs när andra kungar får vittring. Det här öppnar också för möjligheten för breddning av begreppet kung när det inte längre är reglerat i konstitutionen. Jag skulle gärna se hur väl Bernadotte kommer att stå sig i en kamp om den folkliga opinionen i förhållande till till exempel Paulo “Kungen av Kungsan” Roberto eller Kungarna av Tylösand.

Comments { 1 }

Bloggen vilar

Tja!

Som ni kanske märker så bloggar jag inte längre aktivt här. Kanske kommer börja när andan faller på, men för närvarande kan ni istället följa mig på twitter eller kontakta mig via mail eller facebook.

Tjing!

Comments { 0 }

Pankakslunch!

Comments { 1 }