Tag Archives | politik

S måste börja prata integration och våga vara vänster

Om Socialdemokraterna på allvar vill förändra det politiska landskapet och vrida momentumet ur SD:s händer så måste S göra det som både SD och Alliansen är vettskrämda för och börja driva en integrations- och välfärdspolitik värd namnet. Sluta fega, ta debatten. Äg integrationsfrågan med samma pondus som ni borde äga välfärden.

SD har sedan valet kuppat debatten och har trotsigt proklamerat att extra valet ska ses som en folkomröstning om invandringsfrågan. Alliansen har samtidigt utnyttjat situationen till att på alla sätt de kan förhindra att vänsterblocket driver vänsterpolitik. Och vad gör S? Som det känns nu, precis det som de gjorde innan valet. Håller tyst och hoppas att de inte ska skrämma bort ännu fler medelklassväljare.

News flash. Det fungerar inte. Det senaste valresultatet är ett betyg så gott som något på detta. När vänstern till och med under en påstådd “vänstervåg” inte lyckas samla mer än 43,7 % av landets röster så krävs det andra strategier och nya analyser. Som Erik Rosén skrev på politism igår. Socialdemokraterna måste sluta flörta med högern och börja ta konflikten. Med både Alliansen och med SD.

De har tagit ett steg åt det hållet när de började kalla SD för nyfascister. Men det räcker inte med att peka finger på motståndaren, oavsett vad man kallar dem (och hur sant det än är), om man inte själv också levererar alternativ. S måste börja ta debatten. Ja. Jag sa det. Ta debatten. Men inte om migrationspolitiken. Att diskutera migrationspolitik med SD är en slippery slope som inte kommer att leda till något gott. S borde istället äga integrationspolitiken.

Jag, och i stort sett alla jag har diskuterat det här med är konstant förvånade och frustrerade över det överdrivna, och av SD satta, fokuset på hur många som kommer till Sverige. Det finns absolut ett problem – som vi också kan lösa, men det handlar enkom om hur vi tar hand om de som finns här. Asyl är en mänsklig rättighet. Men det borde också rätten till bostad, jobb och utbildning vara.

I mitt jobb på Fryshuset har jag gång på gång stärkts i min övertygelse om att det finns enormt stora möjligheter till att förbättra landets mottagnings- och integrationsprocesser. Utmaningarna med samordningen mellan olika instanser, skraltig målgruppskännedom, kass resursfördelning, och bristande sociala introduktionsprogram är enorma. Överdrivet kravfokus snarare än resultatsfokus och stuprörsprocesser som både isolerar nyanlända från svenskar och och som gör att hjul uppfinns gång på gång  i olika kommuner och i olika organisationer är enorma. Men relativt enkla att åtgärda.

I grund och botten handlar det om att vi måste ha ett välfungerande introduktionssystem in i det svenska välfärdssystemet. Samt ett välfärdssystem som också levererar det det ska till de som är i störst behov. Utbildning till alla, bostad till alla och arbete med goda villkor till alla.

På samma sätt som SD har ett väldigt enkelt budskap, så måste också S ha det. “Du får inget jobb, ingen bostad och ingen utbildning för det finns för många invandrare” måste bemötas med “Tillsammans ger vi alla, oavsett ursprung eller förutsättningar, jobb, utbildning och bostad.”. Och det måste vara trovärdigt. Det räcker inte med att säga detta, det måste också följas upp med konkret vänsterpolitik som bygger förtroende. På samma sätt som SD stärker sin trovärdighet mot sina väljare när de fäller den rödgröna budgeten.

Men S kommer aldrig att lyckas få gehör för ökade kostnader för en förbättrad immigrationspolitik utan att också stärka välfärden överlag. “Varför ska vi satsa en massa pengar på att ta hand om invandrarna när vi inte kan ge de svenskar som redan finns här jobb?”

Att ta debatten med SD handlar därför om att formulera en trovärdig politik för en stark välfärd för alla. Där ALLAS rätt till bostad, utbildning och arbete garanteras. Genom att vara det som Alliansen är mest rädda för – en vänster som driver vänsterpolitik.

Comments { 0 }

Även den tredje statsmakten måste granskas och stå till svars

Foto: Leif Pagrotsky

Foto: Leif Pagrotsky

Jag sitter hemma i soffan och tittar på Nyhetsmorgon på TV4. Min flickvän ligger fortfarande och sover. Utanför rutan så är det lika lite vinter som det var igår. Det känns passande. Ett väder för att passa mediaklimatet. Det som finns innanför rutan.

I går kväll innan jag gick och la mig hann jag på twitter se att Juholt bjudit in till presskonferens hemma i Oskarshamn. Att hemliga källor till både SVT, Expressen och TV4nyheterna sagt att han kommer att meddela sin avgång. Avsatt kan man väl nästan kalla honom.

Det här inlägget ska inte handla om huruvida Juholt har agerat rätt eller inte, inte ens om ifall det är rätt att han avgår eller inte (om han nu gör det, hemliga källor är till sin natur lite svåra att hålla till svars och lita på). Det handlar om vilka som har avsatt honom.

Under veckan har hashtaggen #drev68 kritiserat de journalister och kommentatorer som under de senaste månaderna legat Juholt hack i häl, som tolkat det han sagt och som utkrävt svar om vad han faktiskt menat. De anklagar journalisterna för att ha tappat sin objektivitet. De jämför drevet mot Juholt med den nästan icke existerande bevakningen av Carl Bildt, utrikesministern som är misstänkt för folkrättsbrott och mot vilken det till och med arrangeras demonstrationer. De frågar sig varför det är så? Varför går drevet så hårt? Varför är det så mycket svårare att vara Socialdemokratisk partiledare än Moderat utrikesminister, handlar det bara om att den ena vill bli statsminister? Behöver de två stå emot varandra? Eller klarar svenska folket bara av en viss mängd av negativ politisk rapportering och fylls den kvoten helt enkelt lite för fort av att täcka Socialdemokraterna?

Min högst personliga åsikt är att det har börjat gå någonting unket genom Sverige. Det finns en grupp individer som står utanför de spelregler som vi övriga samhällsaktiva medborgare behöver förhålla oss till. Det är de politiska kommentatorer, journalister och experter vars jobb det är att granska oss andra. I eftermiddag kommer det att bli klart om det är så att den tredje statsmakten har avsatt en partiledare självklart glatt påhejad av både Alliansen och av delar av Socialdemokratin. Jag tycker inte att bevakningen varit helt oproblematisk.

Vi behöver fundera på de här spelreglerna och då menar jag inte de journalistiska yrkesetiska reglerna. Jag talar om de som handlar om att du inte låter dina personliga åsikter gå ut över att göra ett bra jobb. Jag menar de som säger att regler inte alltid är till för att sträckas till sin yttersta gräns. Jag menar de som säger att det med stort makt också kommer ett stort ansvar.

De här personerna har makt, men vem utkräver det moraliska ansvaret? Jag köper inte att det ska upprätthållas genom att TV4s nyhetsankare frågar sina egna politiska reportrar om de upplever att de har agerat rätt eller inte. Låter dem själva stå för det enda (o)kritiska utlåtandet. Vart ligger ansvarstagandet i det? Det är som att Fox news skulle fråga George W Bush om det var rätt att invadera Irak eller inte.

Den tredje statsmakten växer och börjar bli kaxig. Krävs det en fjärde för att hålla den i schack?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Är det Pagrotsky som ska granska?

Comments { 0 }

Privatisera kungen

I november hade Republikanska föreningen sitt årsmöte. I samband med det presenterade de ett förslag på hur en svensk republikansk konstitution skulle kunna se ut. “Efter det här har rojalisterna inga argument”, sa Peter Ahltin (kd), ordförande för RF och hänvisade till att idén om att avskaffa kungen ibland kritiserats för att sakna hållbara och konkreta lösningar. Vi republikaner skulle så att säga bara vara “mot” kungen, inte “för” republik.

Jag satt å funderade lite på det här för några dagar sedan. Om vi nu vet vad vi vill ha istället så borde ju det naturliga nästa steget vara att presentera ett hållbart och konstruktivt förslag på hur vi också blir av med kungen. Inspirerad av de senaste årens privatiseringsyra och separationen mellan stat och kyrka från 2000 så tänker jag mig att en version skulle kunna se ut så här.

Utgångpunkter

1. Det är odemokratiskt att vår statschef ärver sin titel, därför borde uppdraget separeras från kungahuset och placeras hos en vald representant istället. (Här kommer RF:s nya konstitution in.)

2. Det är ett problem att kungafamiljen åtnjuter en annan rättslig status än övriga medborgare. Dels ur ett demokratiskt perspektiv, de har andra grundlagsstadgade rättigheter (bland annat juridisk immunitet) som inte går att motivera i ett modernt samhälle och dels ur ett humanitärt perspektiv – de saknar bland annat religionsfrihet och måste tillhöra svenska kyrkan, vilket ju är lite segt om Madeleine till exempel skulle vilja konvertera till Islam.

3. Det finns ett starkt folkligt stöd för kungahuset, även om det har dalat under de senaste åren. Enligt en mätning från juni 2010 så är det nu knappt hälften av Sveriges befolkning som stödjer kungahuset. Men, oavsett om stödet har dalat så är det fortfarande starkt och det är tydligt att det uppfattas som politiskt självmord att aktivt driva frågan om monarkins avskaffande i riksdagen.

Mitt förslag

Med grund i de ovanstående utgångspunkterna så ser mitt förslag ut så här. Det utgår ifrån en liknande modell som den som utformades för att möjliggöra separationen av Svenska Kyrkan ifrån staten. Tanken är dels att ge en hög grad av frivillighet och valfrihet till de som vill eller inte vill stödja kungahuset och dels att behålla de viktigaste och mest uppskattade delarna av monarkin samtidigt som vi avskaffar de mer odemokratiska aspekterna som vi republikaner har störst problem med.

1. Friställ kungahuset ifrån staten genom att ändra Sveriges konstitution. Omvandla den del av statsbudgeten som gick till apanaget samt underhållet av alla slott och gårdar som tillhör hovet (2008 uppgick detta enligt Wikipedia till ca 109 500 000 kr) till en “kungaskatt” enligt samma modell som dagens kyrkoskatt och gör det möjligt för gemene man att helt enkelt “gå ur” kungahuset.

2. Likställ kungafamiljen och alla dess medlemmar med övriga medborgare i juridisk mening. De får behålla sina titlar, precis som övrig svensk adel, men det blir så att säga helt och hållet “privat”. De förlorar sin immunitet, statschefsuppdraget, kravet på att tillhöra en viss religion och på att inte uttrycka politiska åsikter offentligt m.m.

3. Kungahuset behåller alla sina kulturella och praktiska funktioner som kopplar till olika former av  representation, formaliteter m.m. (förutom de som relaterar till att vara statschef…).

På det här sättet behåller vi alla aspekter av monarkin som åtminstone på ytan definierar den, vi löser de jobbigaste demokratiska bitarna och ger oss som ändå inte står ut med fjäskandet möjligheten att åtminstone inte behöva pröjsa för det.

Märk väl att poängen här inte handlar om att konkurrensutsätta kungen, men jag kan ju inte ta ansvar för vad som skulle hända när en så attraktiv plats kommer ut på den fria marknaden. Vi vet ju mycket väl av historisk erfarenhet att det här med att vara av rätt börd inte står så högt i kurs när andra kungar får vittring. Det här öppnar också för möjligheten för breddning av begreppet kung när det inte längre är reglerat i konstitutionen. Jag skulle gärna se hur väl Bernadotte kommer att stå sig i en kamp om den folkliga opinionen i förhållande till till exempel Paulo “Kungen av Kungsan” Roberto eller Kungarna av Tylösand.

Comments { 1 }

Snart kör vi igång. Tidaholms höjdare i diskussioner om ungdomar och demokrati

Comments { 0 }

Seminarium om partiernas medlemstapp.

Sektor3 presenterar rapport tillsammans med makthavare.se. Inte så mycket nytt än så länge. Andreas Wallner(mp) är här och deltar, trots överfallet i förrgår.

Comments { 0 }

Bin Laden begravdes i havet.

Jag tycker att det på ett sätt känns märkligt att den är över. Jakten på Bin Laden.

Ingen är naiv nog att tro att USA:s krig mot terrorn i och med Bin Ladens död är över, men det är ändå någonting stort som har förändrats.

Jag tillhör en generation som har vuxit upp med 9/11 och hotet från terrorn. Jag var 14 när planen flög in i World Trade center, gick på högstadiet och hade precis börjat vakna i min politiska medvetenhet. Bush var nyvald, ingen tog honom på något riktigt allvar. Han var en mesig kopia av sin farsa.

Jag minns vart jag var. Hemma i vardagsrummet. Jag hade kommit hem ifrån skolan, det var en tisdag. En av mina bästa vänner ringer mig och säger åt mig att sätta på TV:n. Det blir tyst. En konstig känsla i magen.

Den dagen kom att forma både mitt liv och världen på fler sätt än jag då skulle kunna ha föreställt mig. Irakkriget, de första demonstrationståget jag någonsin gick i och som blev min inkörsport i  ett livslångt engangemang. Guantanamo. Den ständigt ökande skräcken för Islam. Nakenscanners. Bush och USA:s fläckade förtroende. Obama och hoppet om någonting bättre som aldrig riktigt kom.

USA och kriget mot terrorn har varit en lika naturlig del av min och många andras vardag som RUT bidraget eller finanskrisen. Lika närvarande som Foo Fighters nya platta eller Blondinbellas bloggkrig med Kissie. När nu Bin Laden har dödats, i en aktion under Obamas, Clintons och Bidens samanbitna övervakning så har en symbol för 2000 talet försvunnit, och symboler är viktiga. De är på många sätt det som ger idéer kraft.

Saker och ting förändras. Bin Laden finns inte längre för USA att fokusera sin rädsla mot. Revolutioner går igenom Nordafrika och arabländerna med demokratiska värden som förtecken. USA förlorar snart sin position som världens största ekonomi och den kalla krigets bild av USA som det goda landet har för all framtid fläckats av ickeexisterande massförstörelsevapen och snikna egenintressen.

Att Bin Laden dog förändrar få saker i sig. Terrorgrupperna försvinner inte och inte heller USA:s intressen. Men att han begravdes inom ett dygn i havet, i respekt för och i enlighet med muslimsk sed av samma amerikaner som tillbringat 10 år med att hata honom. Kanske är det ett tecken på tidens anda.

Kanske kan vi nu, när denna symbol för hat och rädsla försvinner, långsamt börja lägga 2000 talets antagonisering bakom oss och se på varandra, både kristna och muslimer, som någonting mer. Som människor vars olikheter vi borde respektera och vars frihet, vilja och rättigheter vi borde stödja, inte bara frukta.

 

Comments { 2 }

DN: Bin Laden är död

Comments { 0 }

Jack and jones

Comments { 0 }